Jag känner mig helt vilsen. Sure, ibland kan jag känna mig vansinnigt poetisk och hitta på massa fina saker om vad kärlek är för mig och om vad vänskap är för mig. Nu måste jag dock göra det. MÅSTE. Den utredande uppsatsen ska vara inne den 9e, innan 00.00, och jag får inte fram ett ord. Min man är kärlek för mig. Hur ska jag utreda det? 
Jag är helt vilsen. 

Jag gör inte mer idag. Inte just nu. Det är bättre att bara låta det komma när det kommer.

Förut, när jag satt på porslinstronen, kom jag på något som lät så bra men när jag kom därifrån och skulle skriva ner det var det inte alls bra. Inga mer poetiska tankar från dasset.