Vissa dagar drömmer man, andra dagar minns man. Idag drömmer jag. Jag drömmer om hur det ska bli. Jag drömmer inte om hur det kunde vara, det är lönlöst. Okej, någonstans grämer jag mig också, men det är inte mitt fel. Så jag kan inget göra. 

Deperate housewives är nu officielt slut, finito. Så jag funderar på hur det kommer gå för fruarna framöver. De är ju som levande människor för oss. Slutet kan väl diskuteras men det hade varit konstigt om det slutade på något annat sätt. That's that.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag vet att denna sommmaren kommer att bli bra. Denna lilla flicka har så mycket att uppskatta. Och imorgon ska hon leka i garderoben. Det är ett roligt ställe! Skattkammare har den blivit kallad idag. Den ska dock fyllas på på fredag. Jag har fått nys om billiga ljusa jeans på Gina som kommer att vara perfekta till sommaren. Dessutom behöver jag ett par som är blåa, inte så mörkt blå som jag redan har för det funkar bara inte på sommaren. Och någonstans drömmer ju vi, alla flickor, om att vara lite faschinistas på fritiden.

Jag orkade inte baka. Jag vet ju att jag aldrig kan få det att se så bra ut som det gör på bilderna. Men någon gång ska jag försöka. Att lusten försvann kan ju bero på att regnet kom. Då blir mina bakverk inte lika fina som på bilderna eftersom det inte skiner någon sol på dem. Ah, en annan dag kanske. 

Ikväll blir det jobb. Nej, i natt blir det jobb mellan 21 och 07. Det blir lite extra klirr i kassan. För där är det knapert just nu. Man skulle ha något värdefullt som man kunde sälja nu. Så livet blev lite roligare. Men en annan dag kanske. 

Det var inte mycket jag hade att säga. Det var inte speciellt intressant heller.

Jag fick fram hushållets enda förekläde förut. Rätt som det var kände jag för att baka. Till på köpet gick "Leila bakar" på tv. Imorgon ska jag baka något. Frågan är bara vad. Något lätt får det nog bli. Men seriöst, kolla på det här, är det inte sånt man vill baka? Så man vill att det ska se ut? 

Det var sommar, idag försvann den. 

Den sista tiden har jag utsatt mig själv för sånt man inte ska utsätta sig själv för. Sånt som jag inte orkar med egentligen. Det är ganska onödigt, jag vet. Inte nog med att jag stressar och pressar mig själv utan skolan ger mig ångest och panik. Ett par veckor kvar sen ska jag jobba och vara mig själv. 

Det känns som om denna sommaren kommer att bli bra. Oavsett så ska jag göra den bra. Vi ska till Malmö, till Landskrona, till Köpenhamn, till Göteborg på Bruce Springsteen, till Lysekil och sist men inte minst väntar en överraskning. Dagarna mellan alla upplevelser ska jag jobba med ett leende på läpparna. 

Hur hösten blir vet jag inte och jag orkar inte tänka på det. Jag ska vara jag och jag ska vara nu.

- Imorgon har det gått tre veckor sen de ringde från skolan. Jag vill vet hur det blir nu.
- På fredag åker vi till Ullared. Vad ska jag ha där?
- Hundpromenad i vårregn är helt fantastiskt. Det gör inget att det luktar när vi kommer in.
- Varför är inte livet lite lättare?
- Ska jag köpa den fantastiska blå byxdressen?
- Jag vill ha en ny hallspegel. En som är rak och stor. 
- Jag måste lära mig att knyta skorna med en hand, snacka om partytrick!
- I reklamen för Postkodmiljonären ser Sandra Dalbergs hår lila ut. Inte fint. 
- Hur tar man hand om en lilja?

Så, imorgon ringer jag till skolan. Nu börjar jag skriva en lista. När nästa skur kommer går vi ut igen. Livet ska bli som jag vill. Den blå byxdressen ska bli min. Hallspegel ska diskuteras snarast. På youtube kan man nog lära sig knyta skor. Skit i Sandra Dalberg hår och pipiga röst. Googla lilja helt enkelt.

Det händer ingenting förrän man gör någonting. That's it.

Det känns bara på förbannat hopplöst ibland. Har ett par kurser att göra klart men det känns inte värt det på något sätt. Jag vet att jag måste göra det och allt det där men lite känns det som att jag återigen lutar mig på det som kanske ska hända till hösten. Som att jag liksom inte måste göra klart det som är nu för jag har ju ändå lärlingsutbildningen till hösten. Kanske. För det vet jag inte ens om det blir något. Det är irriterande. Jag längtar efter att bli klar.

Jag tänkte mest bara använda bloggen till att skriva av mig om skolan och om allt går vägen kanske skriva om min väg till det jag så länge drömt om. Men jag tror det inte förrän det är klar. Helt klart. När jag står där med giltliga betyg i handen. That's it.

Jag känner att det vore ganska skönt att skriva av sig ibland. Speciellt nu när hela karusellen börjar om igen. 

Förra året sa jag upp mig från mitt jobb. Jag offrade min fasta anställning för att börja skolan och allt var bra. Jag fixade det jag skulle och trodde att skolan skulle mäta upp mig på halva vägen. Men icke! Nehepp, serru, det gick inte! Jag skulle börjat i augusti 2011 men när den månaden var slut hade det fortfarande inte hänt något. Efter många om och men, tårar och turer fram och tillbaka fick jag till och med ett datum. Det datumet blev dock inget av. Efter ännu fler om och men, tårar och turer hamnade vi i Skövde. Sen skulle allt ordna sig. Men icke! Nehepp, serru, det gick inte! Då blev det komvux och dessa förbaskade kurser som tagit den mesta av min tid. Så dåligt som jag har mått under denna period trodde jag inte var möjligt, jag trodde verkligen inte att jag kunde må så dåligt. Jag tappade hår, sov ingenting eller hela tiden, orkade inte gå ut eller gick och gick i en halv evighet utan att veta var jag skulle ta vägen. 

Nu har det dock vänt. Kanske. Nu sägs det att jag ska få börja i augusti 2012, ett år senare. Ett helt år senare. Tyvärr börjar allt det här snurra i huvudet igen. Kommer det verkligen att hända? Kommer det att fungera? Kommer jag ha en lärare? Kommer jag ha en praktikplats? Kommer jag att klara det? Kommer någon att stötta mig? Kommer jag att gråta lika mycket? Kommer de att få mig att må lika dåligt igen? Kommer jag att få behålla mitt risiga hår? Kommer jag att kunna sova? 

Denna dagen har varit full av panik men nu har jag bestämt mig för att alla ni som inte tror på mig, som inte tror att jag kommer klara det ska få se! Ni ska banne mig få se när jag blir bäst, när jag blir bättre än er! När jag gör det jag vill medans ni sitter i er lilla håla och ser hur jävla bra jag är och ni inser hur dåliga ni är! Ni ska ta mig fan få se! Och jag måste inte göra samma sak hela livet, jag måste inte fastna. Jag kan göra vad jag vill när jag vill medans ni får se på. Medans ni får se när jag kommer dit jag vill. 

Jag har bestämt mig. Jag ska visa er! Ni ska få se när jag blir bäst!

Jag börjar se ett slut på allt elände. En vecka till bara sen är ännu en kurs ur vägen. Eller ur världen, jag vet inte. Det är åtminstone väldigt skönt. Jag som varit så trött. Är väl fortfarande trött men imorgon tar jag ledig och fixar kalas. Imorgon blir värsta mys! Det är bara massa att göra på dagen. Jobbigt när man inser hur lite tid man haft för städning. Tur att jag är någorlunda ren iallafall.



Min säng är inte lika fantastisk men nära på.

Jag önskar att jag var smart. Jag önskar att jag kunde utan att tänka, utan problem. Jag önskar att jag kunde förstå det man ska förstå. Jag önskar att jag hade gjort så mycket, jag önskar att det var annorlunda. Jag önskar att jag hade gjort saker å andra sätt.

Plugg, plugg, plugg och det börjar bli väldigt tjatigt. Och det värsta är att det kommer vara såhär hela vårteminen. Det var inte såhär det skulle bli och det grämer mig. Jag går runt och är förbannad hela tiden. Här sitter jag och skriver inlämningsuppgift ett av fem på fem veckor. Vilken skit. 

Ska jobba med min fina mamma ikväll. Det känns bra. Men jag borde inte jobba för jag borde sitta hemma och plugga. Helvete vad det stressar mig.

Jag har varit duktig idag och pluggat en hel del. Det är skönt att ha lite gjort men jag önskar att jag hade gjort lite mer. Ska dock göra klart denna uppgiften imorgon. Eller absolut senast på tisdag. Nej, imorgon ska det vara klart. Så är det bara. Sen ska jag börja på nästa inlämning. Och den ska vara klart på söndag. Senast måndag. Nej, söndag. Så ska det vara. Och sen fortsätter det, om och om igen. I ett antal månader. Jag går och lägger mig. 

Jag har ett rutigt kollegieblock som jag skriver i ibland. Jag skriver alltid på samma sätt och med samma fina pennor. I det blocket står mina drömmar. Små, obetydliga saker och stora, nästan livsviktiga saker. Ibland skriver jag ingenting. Ibland sitter jag bara och glor på de svarta ränderna på det vita pappret. Det bara blir så. 

Vissa dagar är värre än andra och denna dagen är bättre än den förra. Jag tänker fixa detta. Jag tänker inte ge upp. Jag ska bara göra det. Jag ska, ska, ska! Det var bara detta jag ville säga. Don't worry, it gets better. 

Imorgon börjar jag rensa bort julpyntet lite pö om pö i mina "plugg-pauser". Ska skriva klart inlämningen som ska in på fredag så jag kan börja med nästa och på så vis slippa stressa. Det kan hålla ett tag och det ska jag nog vara glad för. Jag kan inte stressa. När jag blir stressad stänger jag av, helt. Hjärnan hänger inte med så det är nog bäst för mig att jag planerar mitt studerande nu. För det är mycket, väldigt mycket.

Här ligger jag när jag egentligen borde göra annat. Jo, för jag ligger i soffan iförd raggisar stickade av mormor och tittar på fel hockeymatch samtidigt som jag smäller bubbelplast så jag har ont i fingrarna.

Bubbelplasten fick jag igår i ett paket som äntligen kom. Beställde diverse smink från elf i början av förra månaden och igår kom det nagellack, mineralprodukter, läppstift och annat smått och gott packat i massor av bubbelplast. Och jag har lärt mig genom åren att bubbelplast inte är något att spara på så jag smäller det helt enkelt.